Det som jag trodde skulle bli en härlig lördag tillsammans med min äldsta dotter där vi skulle städa ur deras lägenhet slutade i ambulanfärd för mig till Sundsvalls Sjukhus. Vi hade städat klar och var nere i huset och hade precis käkat en varmkorvs lunch, kl hade ej blivit så mycet så det var fortfarande ljust ute så jag tänkte gå ut på tomten och se hur den såg ut. Jag kommer till baksidan av huset och känner deen stickande känslan i låret som jag har känt tidigare ett tag men som har försvunnint, Ebba och lilla Harry vinkar ifrån Ebbas fönster att dom ser mig. Känslan i benet vill ej försvinna så jag går mot kortsidan av huset och det är nu det börjar att bli mer intensivt, jag känner skakningarna kommer och jag ramlar ihop ppå backen mellan huset, jag har ingen kontoroll på min kropp armarna, benen krampar jag får panik, jag vet att Mattias eventuellt kan vara ute på gården jag skriker på hjälp tror jag sen tänker jag nu dör jag och allt blir svart. Efter kanske 10-15 minuter vaknar jag till och försöker att resa mig men har då stora problem mina ben och armar har ingen ork, jag kämpar jag tar tag i buusken som jag har bredvid mig drar, sliter och jag kommer upp men mina ben är ej som dom ska jag känner mig förvirrad. Jag stapplar mig fram vid infarten och där kommer Mattias och ser mig. Han märker omgående att något är fel med mig. Mina flickor blir handlingskraftig dom ser att sin mamma inte är som hon brukar vara, Maria ringer 1177 och dom säger att dom skickar en ambulans, jag känner att något är fel, jag har blod i munnen har krampat och tuggat sönder min tunga på båda sidor men jag är i chock och känner inte just då så mycket. Mina döttrar är förtvivlad och vi är alla stressade innan ambulansen kommer.