Jag blev inlagd på sundsvalls sjukhus när vi hade kommit in med ambulansen, där gjorde man en CT röntgen på min hjärna efter någon timme kom läkaren in mina döttrar och sambo hade då åkt så jag var ensam och berättar för mig att jag har en metastas i hjärnan. Jag är i chock så jag förstår inte egentligen vad hon säger, det finns en huvudtumör någonstans så dom måste göra en CT röntgen på övriga kroppen, hon säger att antingen kommer dom att göra denna under lördagskvällen eller under söndagen. Jag somnar för jag är i chock men blir väckt ganska sent och dom säger att nu måste vi iväg på röntgen kl är nu 22-22:30, röntgen går fort och jag är i ett töcken fattar inte vad som händer men somnar när jag kommer tillbaka.

På morgonen kommer min familj, och två läkare kommer på ronden den ena är samma läkare som hade berättat om metastasen. Jag får nu besked om att jag har en stor tumör i högra lungan den är cirka 8 X 9cm, vi är i chock hela familjen men jag får någon styrka och säger det här ska jag fixa.  Det är KAOS, jag har minnesluckor om vad som händer, men tur är att jag hara mina flickor och sambo med mig. Jag tror det var i denna stund som jag säger till läkaren att jag vill hem till Karolinksa och hon berättar då att dom står i kontakt med KS och att dom vill att Sundsvalls Sjukhus skall utföra en MR röntgen på hjärnan. Det går någon timme och jag blir hämtad för MR röntgen ingen kul upplevelse men jag fixar det, på eftermiddagen kommer läkaren in till oss och säger att det är 2 st metastaser i hjärnan, min kropp är i chock, trauma och plötsligt känner jag känsla i benet igen, KRAMPEN ÄR PÅ VÄG TILLBAKA, jag får panik!!! Min dottere springer ut till personalen och säger att dom måste komma för jag börjar att krampa igen, dom kommer in och säger att jag skall försöka andas igenom min kramp men jag fixar inte det det  ökar i itensitet och jag säger åt dom hjälp mig jag vill inte bli medvestslös igen och tugga sönder min mun, dom ger mig lite lugnande och säger att jag skall andas, det hjälper inte utan nu tror jag att jag nästan skriker men snälla hjälp mig då jag vill inte bli medvetslös och dom ger mig mer lugnande och nu slappnar jag av och krampkänslan släpper efter en stund.  

Det som jag trodde skulle bli en härlig lördag tillsammans med min äldsta dotter där vi skulle städa ur deras lägenhet slutade i ambulanfärd för mig till Sundsvalls Sjukhus. Vi hade städat klar och var nere i huset och hade precis käkat en varmkorvs lunch, kl hade ej blivit så mycet så det var fortfarande ljust ute så jag tänkte gå ut på tomten och se hur den såg ut. Jag kommer till baksidan av huset och känner deen stickande känslan i låret som jag har känt tidigare ett tag men som har försvunnint, Ebba och lilla Harry vinkar ifrån Ebbas fönster att dom ser mig. Känslan i benet vill ej försvinna så jag går mot kortsidan av huset och det är nu det börjar att bli mer intensivt, jag känner skakningarna kommer och jag ramlar ihop ppå backen mellan huset, jag har ingen kontoroll på min kropp armarna, benen krampar jag får panik, jag vet att Mattias eventuellt kan vara ute på gården jag skriker på hjälp tror jag sen tänker jag nu dör jag och allt blir svart. Efter kanske 10-15 minuter vaknar jag till och försöker att resa mig men har då stora problem mina ben och armar har ingen ork, jag kämpar jag tar tag i buusken som jag har bredvid mig drar, sliter och jag kommer upp men mina ben är ej som dom ska jag känner mig förvirrad. Jag stapplar mig fram vid infarten och där kommer Mattias och ser mig. Han märker omgående att något är fel med mig. Mina flickor blir handlingskraftig dom ser att sin mamma inte är som hon brukar vara, Maria ringer 1177 och dom säger att dom skickar en ambulans, jag känner att något är fel, jag har blod i munnen har krampat och tuggat sönder min tunga på båda sidor men jag är i chock och känner inte just då så mycket. Mina döttrar är förtvivlad och vi är alla stressade innan ambulansen kommer.